Min son var uppspelt när han kom hem från skolan. Bara det gjorde mig glad att se. Han var inte överförtjust i studier och därför tog man de små vinster man fick. Han hade det tufft med vissa ämnen, medan andra passade honom bättre. Dessa ämnen brukade ofta vara gymnastik och bild. Nu har det skiftat något, skulle det visa sig. Det han senast var exalterad över var nämligen statistikkursen. Jag vet faktiskt inte vilket ämne den tillhör, kanske matematik? Det låter väl rimligt.
Hur som helst så hade de fått utföra en marknadsanalys i skolan. Han och hans två bästa kompisar hade hamnat i samma grupp. Det gjorde förstås inte marknadsanalysen tråkigare. De hade verkligen gått inför att göra ett så bra jobb som möjligt. Jag tror inte ens att de visste vad en marknadsanalys var innan de fick uppgiften. Det ante mig att de skulle uppskatta kursen eftersom hans bästa lärare var den som ledde den. Det var fint att se min son glad över skolan. Över något så oväntat som en marknadsanalys dessutom. Mycket märkligt, men fint.
Jag frågade hur det hade gått. Vad hade de egentligen fått uträttat med marknadsanalysen? Jag visste nämligen att tyglarna var väldigt fria när de nu skulle få genomföra analysen. De fick undersöka precis vad de ville. Det enda kravet var att de hade åtminstone 25 personer med i marknadsanalysen. Detta hade de tydligen löst på bara en rast.
Ämnet de hade skrivit om var alldeles sanslöst väntat. De tre killarna som gjort marknadsanalysen var nämligen oerhört förtjusta i fotboll. Att analysen därför skulle komma att handla om vem som är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna var något man kunde vänta sig. Jag fick se resultaten av deras marknadsanalys och det var många saker som även där var väntade. Zlatan var förstås uppe i topp. Av de 41 som hade deltagit i marknadsanalysen hade 12 personer sagt hans namn. 20 personer hade tyckt att Messi var bäst. Ganska förvånade var det bara 7 personer som sagt Ronaldo den yngre. Det var några andra namn jag knappt kände igen på listan. Däremot såg jag att det var en person, av de 41, som hade uppgivit Cantona som den bäste. Jag frågade sonen om vem detta var. Det måste förstås ha varit någon ganska lillgammal eftersom han knappt spelade när jag var liten ens. Det visade sig att det var läraren som hade svarat det. Ingen är förvånad.